Ja vardagen är igång igen nu. Rätt in i verklighetens alla funderingar och huvudbry.
Följde Anton till skolan igår som jag hade lovat, tunga suckar och långsamma steg. Måste jag..? Undrade han. Självklart blev ju mitt svar som vanligt. Men inom mig så lät det annorlunda. Man funderar ju på hur det känns med *vanliga barns ovilja* till skolan. Inte tror jag dom slänger igen dörrar och skriker och svär, kastar grejer och sig själv på golvet. Säger att dom inte vill leva mer osv osv. Men kanske dom gör det..! Jag vet inte...?
I alla fall så kom vi till skolan och han ville inte gärna gå in i klassrummet, men jag tog täten och peppar peppar han kom efter. Svarade dock inte gärna på tilltal under den tiden jag var där. Nickade och skakade på huvudet bara när läraren frågade honom nåt. Han satt och *plockade* i sina händer. Som han gör när han blir stressad, ledsen eller obekväm. Ibland ser hans händer rent hemska ut.
Han kom igång med lite jobb innan jag gick, men nog var det motigt. Jag gick när rasten började.
Funderade under dagen hur han hade det, men det hade varit bra. Han ringde efter skolan och var själaglad att han skulle få gå med hem till en kille i klassen.
Så härligt underbart att han fick vara med för en gångs skull.
Mamma hjärtat ler då. Tänk om det alltid kunde få vara så.
I dag har dom språkval på högstadieskolan så han var mega stressad och ville inte alls gå dit, men trots sura miner och hårda ord så gick han till sist. Men ni skulle ha sett vilka tunga och långsamma steg han hade.
Hoppas resterande dag blir en bra dag för honom.
3 kommentarer:
Tänk vad jobbigt våra barn ofta har med skolan, att de inte vill gå dit. Frågan är ju varför? vad är det med skolan som de tycker är så jobbigt. Om man kunde få reda på mer i detalj så kunde man kanske underlätta en hel del av det som är jobbigt, vad vet jag.
Vad roligt att han fick kompistid, då blir man ju så glad för deras skull...det värmer verkligen!
Val är ju sällan lätt så man kan ju förstå att sånt triggar igång humöret. Och nej, jag tror knappast "vanliga" barn visar sitt missnöje med sådan frenesi som våra små rackare!!!
Men det skulle vara kul att veta hur en "jobbig" morgon ter sig i deras hem!
Kram//Lena
Jag kan väl säga så här, jag har två helt vanlig pojkar utan några som helst synlig problem och för dom var det heller aldrig några problem att ge sig iväg till skolan under deras skoltid. Visst de var trötta ibland och hade ingen lust att gå, men det var ingen strid. Sen har jag min dotter som i fyran började få problem i skolan, hon fick panikångest attacker och hade jätte jobbigt att komma iväg på morgonen. Under en period hade vi en lärare som hon tyckte om som tog vägen förbi hemma hos oss och plockade upp henne inför skoldagen. Hon hade aldrig klarat att gå iväg själv. Hennes problem fortsatte till och från, i vuxen ålder fick hon en diagnos och hjälp till ett drägligt liv, men hon är fortfarande sjukskriven och har inget jobb.
Sen har jag då lille Bamsefar, och där är det helt annorlunda utbrott och krig de mornar när han inte vill gå till skolan. Jag har ju inte så stor erfarenhet ännu, han har ju bara bott här i lite drygt en månad och de två dagarna han har gått här i sin nya skola har det ännu inte varit några problem, men jag inbillar mig inte att det kommer att gå så här smidigt för all framtid... Det kanske blev massor av svammel, men det jag vill säga är att jag tror inte "vanliga" familjer får uppleva dessa krig under en morgon innan barnen kommer iväg till skolan. Skolan behöver kanske bli bättre på att tillmötesgå dessa barn och få dom att trivas bättre i skolan.
Så roligt att din son fick följa med en kompis hem, det måste ha stärkt honom och dig.
Hur gammal är din son? Bamsefar är 13 och har börjat på högstadiet men i särklass.
Kram till dig // Annelie
Går din Anton i vanlig klass eller specialgrupp? Hur har ni tänkt högstadiet? Ska han gå i vanlig klass? Ha en bra fortsatt vecka! Kram Britt-Marie
Skicka en kommentar