Några människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig.
Andra lämnar dig när det blåser som värst.
Men några kommer som en lugn sommarvind och smyger sig omkring dig som en skön filt.
De kan vara borta under långa perioder, men kommer alltid tillbaka.
Ta vara på dessa människor. Det är de som hjälper dig igenom stormarna
Dagarna går och vi har haft att göra som vanligt, allt för mycket. Det blir slitigt psykiskt att sitta på dessa möten och läkarbesök hela tiden. Man vill ju bara leva som vanligt med vardagslunk utan att ha ihjäl sig för att hinna överallt. Antons utredning är halvklar och jag väljer att inte skriva ner nåt om det ännu för jag vet att han läser ibland min blogg och jag vill kunna prata med honom först om vad som kommit fram och hur framtiden ska se ut. Jag hoppas det går snabbt för henne att göra klart resten så man får en klarare bild och få det ur världen. -funderandet alltså...?Själv är jag helt slut både i kropp och knopp, finns liksom tidigare inga reserver att ta ifrån. Men jag hoppas det ska bli bättre snart. Inte för att jag vet hur eller när men hoppet finns ju alltid där någonstans. Igår var käraste svärmor och svärfar hit och hälsade på och det är alltid trevligt. Anton sa just häromdagen att det var längesedan dom var hit,, Lite avbrott i vardagen gör underverk. Häromdagen tog vi en liten promenad till affären, då följde faktiskt Anton med och det var så kul att vi var allihopa. Härligt och harmoniskt, en liten glimt hur det kan kännas när alla är glada och trevliga mot varandra. Annars så vill ju Anton oftast vara för sig själv i sitt rum, hans andningshål och hans lilla oas. Jag tänkte på en sak hans pappa hade kommit på för ett tag sedan. Han sa- Det går ju fan inte att se på tv med Anton, han surrar ju heeeela tiden. *hahahahaha* Ja det gör han, för DÅ han han oftast valt att vara social och sitta med. *skrattar gott* För oss är det vanligt att det är så ju. Men han hade liksom just nu dragit den slutsatsen. Jajja det är inte lätt när man inte har ens barn så ofta. Han har liksom inte en susning om vad det innebär allt det vi gör dagarna i ända. Men han finns ju där på sitt sätt och vis och tur är ju det.
Nä nu ska jag skicka iväg tonåringen till skolan, idag är det bad och det gillas skarpt av honom så det kommer gå av bara farten att gå till skolan. Sen är han ju så själa glad att han ska få åka till mommo och sova över i morgon. Gå med Gunnar på skoterkrossen på kvällen, det längtar han till, plus att han älskar att ligga i soffan och se på tv länge med mormor.
Jag vill bara skratta och gråta om vart annat. Jag har noll energi och helt noll på kontot så jag kan inte ens ta in lite. Kämpar med att säga till mig själv och omvärlden att - Jag mår fint. Ljuga går bra märker jag. Jag känner att jag har ingen rätt att gnälla eller sucka. Bara gå och gå och gå tills vägen rämnar under fötterna. Orkar inte vara duktig- ändå presterar jag..! Orkar inte vara glad-ändå ler jag...! Hur märkligt det är hur man fungerar som människa. Men snart är jag helt trasig tror jag, finns ingen kraft kvar. Att köra utredning på Anton samtidigt som Edvin gör sina grejer är så jäkla slitsamt att jag inte hittar ord. Igår träffade jag och Hans en kurator från habiliteringen och hon undrade hur jag ORKAR....?
Det är ju just det, jag vet inte- jag bara går och går.
Vardagslunk kallas det väl...! Eller den vardag som vi lever i är mera rätt..! Anpassning hit och anpassning dit. Bitter..? Ja men visst, ibland mera än vanligt. Men ändå ganska så bra på något sätt och vis. Väntar på svaren från BUP, dagarna går saaaakta när man väntar på någonting. Saker runt omkring goaste Edvin som också gnager och maler. Planera för bröllopet i sommar, ja det går trögt det. Vissa dagar hittar jag inte ens glädjen till det, fast jag längtar som bara den ;)
Mitt eget välmående...? Ja som vanligt så är det berg och dal bana rätt igenom. Hissnande färder ibland.
Vilka härliga dagar vi har haft under lång tid nu.. Det är nollgradigt och plusgrader om vart annat. Men tinar vintern bort för tidigt...? Vi vill ju hinna ut till småskär och stugan. Känns väldigt tidigt för det detta år.
Sportlovet har varit och farit, skola igen för Anton. Inget vidare tydligen. Han vill inte jobba utan gnäller mest och det är NEJ som gäller för det mesta säger läraren.
Idag var sista tillfället på BUP för Antons utredning. Hon skulle bara knyta ihop säcken och så ska vi vuxna träffas sen för delgivning innan skolan får vara med. DET som hon tydligt såg var att Anton INTE mår bra, dåliga poäng på välmående och självförtroende. Det tyckte hon inte var bra och att det måste tas tag i. Det är ju det jag har tjatat om i många många år nu. Äntligen så kanske det kommer hända nåt där. Man kan ju i alla fall hoppas. Hon hade talat om det för Anton med och han verkade glad för det förtroendet att få veta det. Ja jag vet inte vad som kommer visas på resten, men jag längtar efter att få veta. Hoppas hon skyndar på med allt.
