Min fina son...!

Du sover gott, ditt ansikte ser fridfullt ut.
Bara vila och dröm härliga drömmar.
Jag önskar att du inte skulle behöva kämpa så hårt varje dag och att ditt liv skulle vara enklare för dig.
Tiden går fort fram och livet ska ju levas med glädje, lust och nyfikenhet.
Inte med sorg, skuld eller tunga bördor.
Den där magiska dörren mot lycka, skratt och riktig glädje är tung att öppna.
Älskade barn, Någon dag öppnar du dörren och fågelkvitter, värmande solstrålar, grönt gräs och en klarblå himmel väntar där ute.
LEV DITT LIV Så bra som du kan...!

Mamma

Bolltäcke och dummskallar..!

Ja men vad fan.. I morse hittade vi inte Edvins nya namnband då vi skulle märka hans nya gymnastikskor. Vi sökte och sökte överallt.. Fanns inte, fanns inte = finns inte.. Men ÅHHHH så störande, vi måste ha slängt hela kuvertet med alltihopa i. Bara för att jag ville ha dem i för att jag tyckte det var bättre.. Jaha ja då ligger dom i Gammelstads återvinnings kontainer TJOLAHOPP på oss liksom. FAAAN......!!!!!!

Bara beställa nya, som att vi inte har nog med utgifter.. *prutt*

Anton har varit i morse och provat både kedjetäcke och bolltäcke. Lite trött i ögonen blev han allt av att ligga i sängen medans han testade vilket han tyckte bäst om. Jag testade också dom olika sorterna. Min favorit i hemlighet var bolltäcket, det var liksom mera omhuldande och mysigt. Han velade lite hit och dit men valde till sist bolltäcket för han gillade att det var mysigt och lättare att röra sig under. 7 kilo väger det. Hoppas han kommer sova bättre nu, det behöver han.

Snart kommer lillskrutten hem och då har jag lovat att vi ska baka kanel  kakor. Få se om han är sugen på det då eller om han ändrat sig. Ikväll ska vi skjutsa Anton in till stan. Han ska på Basket med en kompis, en lärare på skolan har fixat det åt dom.TVÅ matcher ska dom se :) 
Han är skitnöjd och glad. Och vi med.....!!!

Ha en bra Fredag allihopa :)

Kejsarens nya kläder.

Hur kan en *onge* stöka till det så mkt i sitt rum. Jag säger då bara det. På med skyddsutrustningen och in med säckar för att röjja... Eller kanske inte.!!! Kan inte riktigt påstå att visdom kommer med åren när det gäller tonåringen...!!! Usch jag har tagit mig an garderoben och det räckte, jag är helt slut :( Men nu är det fritt fram för att beställa nya kläder till kejsaren,, annars får han gå naken. Ingenting passar så det är bara att hoppas på en supervinst så man har råd med allt han behöver.. Har varit lite väl bortskämd med att han varit så liten och kunnat ha samma kläder o samma storlekar länge. Men nu är han minsan en lång och reslig man helt plötsligt. Känns ju skitknasigt att inte kunna köpa kläder på barn avdelningen längre, på herr avdelningen känner man sig bara malplacerad ;) Men det finns mycket fina coola kläder. 

.....

En fot i taget tar dig framåt, det går sakta och ibland får du ta ett steg tillbaka eller åt sidan.

Men hur det än är så tar du dig framåt och den vingliga stigen bakom dig suddas med åren bort...!

Phew...!!

Vilken morgon, verkligen världens bästa morgon mys.... Eller så inte...!!  Morgontrötta Anton och sin högljudda stämma.. Ho ho man skulle ha öronproppar varje morgon en stund efter han tagit medicin. Han låter som en mistlur. Och detta tjaffsande bröder mellan.. Det är verkligen lättretade bröder på mornarna. Inte för att det gör nåt egentligen, om det hade varit på dagen så hade jag inte brytt mig lika mycket .Då kan det faktiskt vara rätt underhållande att lyssna på deras tjaffs och höra hur dom resonerar och löser det. 
Men när man just har stigit upp är det skönt med lite stillhet och lågmälda röster.För mig i alla fall *L*
Men jag har märkt att om man väcker dem extra tidigt så är det mycket lugnare och mera tyst. Dom mornar då jag varit ensammen hemma och väckt dem vid 5.15 har det funkat jättebra. Men den tiden kan man ju inte hålla på och väcka dem, stackars gubben vill ju sova så länge det bara går. Och så är det ju oftast han som får ta alla mornar då jag åker så tidigt,så jag ska inte klaga.. hehehehe

Taxin var 15 minuter sen och det for Anton ju i taket av. Han vill åka exakt 7.20 och hinna varva ner en liten stund på skolan innan dom börjar. Så han var sur och lättretlig. Det är ju märkligt att dom inte kan hålla tiden så att han slipper bli så stressad. Speciellt när dom VET att det är så..

...

Ibland (ganska ofta) så kommer det över en bara, som en kall blöt våg som sköljer över en och ger en riktig elak kallsup som eftersmak. Det där att man hela tiden får kämpa, att man hela tiden gör det så offentligt också. Alla ser ,funderar och pratar bakom ryggen. 
Mina barn måste man oftast peppa till tusen för att dom ska komma ur sitt säkerhets tänk och våga göra saker. Det kan vara väldigt svårt att stå på sidan om och se sitt barn på det viset. Man ska stryka på ryggen, man ska om och om igen säga det går bra, det här fixar du. Du kommer må bättre sedan du provat, du kommer tycka att varför provade jag inte tidigare osv osv. Man får verkligen kränga sig in och ut för att orka hålla på med övertalning utan att bli frustrerad och framför allt så får man ju hoppas att dom inte behöver bli det för då är det kört. Då går man hem med ogjort ärende.

Att hålla på på det viset är ok för ett tag, men när klockan går och ingenting händer. Då vill bägaren rinna över.Till slut har du inte mer att komma på, det finns inga mera ord. Maklösheten och ledsamheten som kommer är överväldigande. Jag tänker tex på mamman som var på simträningen häromdagen med sin son som konstant skrek i vattnet.. Aj aj aj aj skrek han och inte hade han ont, han var bara rädd och ville kanske inte bada just den dagen. Hon gjorde allt för att han skulle slappna av och upptäcka att det var skoj i vattnet. Inte så lätt kan jag säga. Det är precis det jag menar vi får alltid stå beredda att lirka och trixa precis hela tiden. Det är en oerhört jobbig situation och det är kanske inte så många som förstår vilket jobb vi föräldrar gör.
Alla ser på det bråkiga tjuriga högljudda barnet. Funderar, och undrar varför inte föräldern har pli på barnet.
Ingen ser hur vi lider eller gråter inombords av maktlösheten som kommer över en. Ingen ser eller vet hur slut vi är när vi kommer hem både fysiskt och psykiskt.. Ingen vet eller ser när vi enivs är tvingade att gå i uppförs backe hela tiden.
Tröttheten på att hela tiden kämpa. Ibland vill vi bara att det ska gå lätt. Lätt att handla, lätt att åka båt, lätt att vara på isen, lätt att åka skoter,lätt att lära sig nya saker, lätt att gå till skolan, lätt att gå till doktorn,lätt att göra ett ärende, lätt att springa på alla dessa möten och sjukhus besök.. ja helt enkelt lätt..... MEN det är inte lätt.....

Men vi har många otroliga fina stunder som ger oss tusenfallt tillbaka.
Fina omtänksamma kärleksfulla barn som i den tyngsta av stunder kan tända lampan i det mörkaste rummet.

Tankar i mitt huvud idag...

I går var vi på första simmningen med Edvin, det gick jättebra och han levde upp och log ända in i hjärtat när han lyckades flyta på rygg. Det var riktigt roligt att se glädjen i barnens ögon. Jag blir varm inombords och jag började tänka på när jag väntade Edvin, vilka drömmar och planer man hade för hans framtid. Vilka sporter han skulle komma att gilla och hur man skulle kanske slippa kämpa så hårt med allt. Att han skulle kanske få ett lite lättare vardag att leva än vad Anton har. Var väl ingen som trodde att han skulle drabbas av en hjärnsynskada, på min karta fanns det då inte. MEN nu blev det ju så och han kämpar på precis lika mycket som Anton. Jag vet att jag inte hade kunnat göra annorlunda för att förhindra att det blev så, men man tänker ändå ibland - tänk om....?? Men det är inget som hade kunnat bli annorlunda, Edvins skada kom till när vecken i hjärnan bildades.Det var inget som kunde ha förhindrat det, det kan drabba vem som helst. Nog om dettta för han är världens finaste och goaste unge och han kämpar på och övervinnar små hinder hela tiden. Jag tänker på hur många barn med CVI som tyvärr inte har lärt sig att tex cykla. Ja inte bara det, mycket är svårt att ens genomföra för dessa barn, kanske kan en del gå med mycket träning och envishet och en stor uppfinnings rikedom.. Bara en sån sak som att just cykla är fantastisk att Edvin klarar. Att han nu kommer över hinder får mig att tro och hoppas att han i vuxen ålder kommer vilja mer. Att han vågar ta sig för, att han är nyfiken att prova. Så länge han slipper möta motstånd från alla elaka och trångsynta tungor som finns på vår jord.


Många är dom och tyvärr så är det sånt/sådana som man måste försöka tränga bort från sitt liv för att inte bli tokig. Jag orkar bara inte med att det tex ska jämnföras och mätas i allt barnen gör. Tio olika sporter och se var han/hon är bra, titta var dom får kämpa för att bli så här bra och hur fantastiskt är inte det. etc etc 
Jo det är bra och det är helt ok för mig.
MEN våra barn kämpar också, nästan alltid mer än dubbelt upp för att klara saker och ting. Plus att dom vet sina begränsningar och ofta får vara ledsna för att dom inte kan få prova olika saker som helt enkelt bara inte går att utföra mitt i all denna hets att vara en super stjärna på en gång.
Var finns alla dessa idrotter som bara är till för skojs skull. Att idrotta för att må bra både kroppsligt och själsligt. Jag bara undrar...???
Var finns den där medmäskligheten att ta hand om varandra, när har vuxna börjat med att vara taskiga och elaka. Och att vara det mot andras barn, det är bara nåt som jag inte klarar av. Att skälla ut andras barn till förmån hela tiden för sitt eget, utan att kolla fakta. Att inte kunna se saker från andra perspektiv. Att man kan faktiskt ibland ha fel. Att kunna ta tag i saker som händer lite pedagogiskt istället för att belägga med skam och skällsord. Och var finns den fina egenskapen att visa att alla duger vi precis som vi är. Tyvärr väljer vuxna (bort kompisar) åt sina barn nu för tiden för att dom inte *håller sig efter mallen* Eller som jag hörde nyss...  Jo men Mitt barn gillar att göra det här........ Gör ditt det/ kan han/hon sånt....??? Som att man inte kan vara tillsammans för det...!!

Det är otroligt påfrestande psykiskt och jag stänger liksom av, jag orkar inte med att vara social, glad och sprudlande. Jag borde inte göra det, jag borde hålla huvudet högt och på ett sätt gör jag det, men tyvärr inte tillräckligt högt.. Jag är så innerligt trött på att behöva be om hjälp......!!!! Jag gör det ibland och det kanske inte alltid blir som man tänkt sig.... Att måsta böja sig och verkligen behöva den och den inte kommer,, det knäcker en...!!! 
Alla konstiga ögonkast och blickar man ska ha på sig genom livet och allt skitsnack som uppstår är bara för mycket. Jag orkar inte med det. Jag finns här men jag får liksom inte upp dörren mer än på glänt..!!!

Inte alltid som man vill.....!!

Men när någonsin blir det det. Ofta så svänger det till i 180 grader och så får man tänka om. Börjar vara van vid det nu. Fjärde veckan hemma nu och det är kosmiskt tråkigt att gå här och skrota utan att kunna göra någonting. Inflamationen i ryggen ger sig till känna varje dag men på olika ställen. Yrseln den får jag dock ha med mig precis hela tiden eftersom det är inflamation hela vägen uppifrån och ner. Inget blir roligt när man har ont och all annan skit gör sig påmind.. Nåja det ska väl bli bättre snart hoppas jag.


Edvin kom över till våran säng i natt, han kryper alltid in under mitt täcke och slänger armar och ben över mig sen somnar han gott. Inatt strök han mig på armen och sa- Det är bara jag mamma, det är bara Edvin. Jag vet inte var det kom ifrån.? Nödvändigheten att presentera sig *L* Gounge...!

Lite kaffe nu då så kanske allt känns roligare för en liten stund i alla fall. Jag kan ju låtsas att jag gör massa nytta och att jag har orkat gå en riktig långpromenad. Nog bäst att sätta sig ute och andas in friskluft i lungorna så det känns i alla fall en smula verklighets troget *hehehehe*