Sånt gnäll.......!

Ja gnäll gnäll gnäll, det börjar kännas som en stor del av livet nu. Förpestar och förstör hela vardagen egentligen. Det som händer det händer, men måste det hända varje dag och vareviga gång man säger till. Ja men så klart, det triggar ju igång så totalt och sedan är allt mest skrik. Jag tänker att nog måste ungen tåla att man talar om vad han förväntas göra, saker som har legat ogjorda i flera dagar, veckor. Men se det gör han inte, det ska skrikas och gapas istället, hotas med hemskheter och annan skit som kommer ur munnen på honom.

Jag känner mig ständigt yr i huvudet, det är som en väldigt lååååång gratis tur med berg och dal bana, man kan inte kliva av hur mycket man än försöker.

Höll på att skriva att jag får väl skylla mig själv, men det är ju inte så. Det sitter liksom lite inpräntat i skallen att det skulle bero på uppfostran, eftersom man ständigt hört det från omvärlden under hans uppväxt. Det tar verkligen tid att sluta vara bitter på dessa människor som vräkt ur sig det mest dumma saker. Men till en ensamstående tycks EN DEL tro att man får vara hur ful i munnen som helst, anta saker som man inte vet ett piss om. Det kan ställa till en hel det bekymmer, både stora och små kan jag säga.
Jag kommer ihåg när vi fick brev från sociala att Jag och Antons pappa (som inte ens bodde i samma stad) skulle låta Anton vara ute sent på kvällar och få springa vind för våg, en hel del absurda saker stod i detta brev. Helt galet upprörd kom jag till socialen och fattade noll. Absolut inte någonting att bry sig om sa socialarbetaren efter en stunds pratande, det kändes så jäkla skönt att få upprättelse från just det stället. Jag vet att mitt barn är omhändertaget på bästa sätt,på många sätt bättre än en hel del andra barn. Så många timmar jag ägnat åt att sitta med i skolan och att åka dit när det behövts hjälp, och så många oändliga timmar vi ägnat åt att leta efter honom när han stuckit hemifrån eller tvingat honom försöka rätta till situationer han skött illa, eller varit elak etc,etc. Att vi varit medgörliga och VELAT få fram en utredning för att ta reda på vad som felade, när många andra bara sticker huvudet i sanden och förnekar sina barns svårigheter.
Tyvärr så kan jag kan lätt halka tillbaka och glömma att vi är bra när hårda dumma ord kommer fram.

Jag hade gärna haft ett (normalt) barn jag med. Men på många sätt så är ju vårt liv ett normalt liv för oss, vi har bara fått offra en del saker som andra inte måste. Vi har skrik, gap och mycket bråk i vår vardag, vi får ägna mycket tid till att bara TA oss iväg någonstans, även om det är på roliga saker. Kraften och energin är under minus sedan flera år tillbaka. Men det är som det är och det är vårt liv. Ett ändå fint och bra liv trots allt. Han kan ju inte rå för att han skulle födas med svårigheter och jag kunde ju inte rå för att mitt barn inte skulle vara som alla andra..