Slippa oroa sig, slippa funderingarna, slippa vara så arg hela tiden och bara kunna slappna av ett tag. Det vore väl för härligt. Inte för att jag vet hur jag ska lyckas med det. Jag slösar massor med energi på både skolan och BUP, och jag känner inte att jag har någonting ut av det, inte just nu iallafall. Skolsköterskan tjatar om att Anton ska äta ordentligt, vilket var ok då han magrade av medicinerna, nu är ju medicinerna inte rätt mer och då kommer hans hets ätar problem tillbaka. Han bara äter och äter. Vikten går stadigt upp. Och han bara mässar åt oss. Skolsköterskan säger att jag måste äta. Ja fine det måste han, men det vi serverar och det vi ger extra. Inte det han hamstrar i skåpen när vi inte ser, och sannerligen inte det han gömmer och äter sedan i sitt rum. Jag vill att han ska äta nyttig mat och frukt, men det lockar inte när mathysterin sätter fart. Jag vet att han inte kan rå för det, men det stör mig att jag ser att det börjat om igen och att dom segar med nya medicin doserna. Inte komma med vansinniga förslag om att ge hela dosen på morgonen, då skulle han ju vara skogstokig på skolan efter klockan elva. Dom VET ju att hans kropp gör sig av med medicinen snabbare än andra barn, redan efter fyra timmar är den första dosen ute ur kroppen.
Det tar evinerligheter att få tider till BUP också, månader får vi vänta varje gång, det blir liksom inte rätt när man ringer och vill ha hjälp nu....!
Sen klagar han att han får så mycket skäll på skolan, att ingen tror honom. Han upplever att dom andra får rätt hela tiden. En sak vet jag och det är att när andra barn är busiga så kan dom sedan stänga av det när det behövs, det kan inte Anton, han ser vad dom andra gör och hänger på, sedan när dom slutar fortsätter ju han efter som han inte kan stänga av. Då kommer skället och han får trots utbrott istället och ger igen med att reta upp alla. Då kommer mer konsekvenser och då stänger han in sig totalt och skiter i allt.
Vi får hela tiden säga åt honom att gå sin väg om någon säger nåt, strunta i det säger vi. Men det är inte så lätt och egentligen är det så jävla fel att nån ska få reta upp honom och sen ska han svälja allt istället för att explodera som ett barn av hans kaliber gör. Men det är ju det enda vi kan råda honom i dagsläget, han är stark och stor och när han blir arg då smäller det, på ett eller annat sätt, innan medicinen så kunde det hända att han gav nån en tjottablängare om dom sa nåt som var kränkande. Jag ser många barn i hans klass och runt om i skolan barn som smågruffar och knuffas med varandra eller små slåss, sen är saken ur världen. Dom tjaffsar lite. Är det Anton som gör nåt eller ger igen om nån tagit hans mössa etc etc, så springer dom och skvallrar på en gång och allt är sååå hemskt. Ja är så leds att jag blir tokig snart. Vet inte vad vi ska göra. Blir alla nöjda om vi låser in honom i sitt rum och kastar nyckeln...? Jag vet inte vad folk förväntar sig, vi gör det vi kan, vi pratar om rätt och fel hela tiden, och jag känner att vi inte kan göra mer än det vi gör.
Anton är faktiskt en väldigt snäll, omtänksam och givmild kille som mer och mer sällan får chansen att vara det. Ibland är han mer snäll och duktig än andra, det säger dom till och med i skolan. Han är alltid det snällaste och lugnaste när dom åker iväg någonstans och har alltid varit det. Och inte bara då.
När ska han få en riktig chans att blomstra och bli glad och trygg i sig själv egentligen.
Ja som sagt ibland så kunde det vara så skönt att bara slippa fundera och bara få vara ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar