Livet runt trettiofyra.....!

Nu börjar man bli leds på folks kommentarer. Jag är trött på att höra spekulationer om mitt barn av folk som inte vet hur dom ska handskas med honom. Under åren har jag sagt massor om saker och ting, som jag ser på saker och sånt jag vet att han kan behöva. Men han ska tränas till att vara självständig och kunna klara mycket saker själv. Jovisst det är jättebra, till en viss gräns. Om han behöver extra stöd så gör han, troligtvis så kommer han att behöva det ett par år till, det kommer aldrig gå annars, så är det bara. Men att behöva fundera dagarna i ända och att knappt ha plats för annat i huvudet, gör mig galen snart. Det finns ingen som kan göra bördan lättare för ingen kan förstå vad dom ska involvera sig i. Och för den delen så orkar ingen engagera sig till fullo heller, så det är som det är. Hjulet kan inte snurra utan mig och ibland blir det övermäktigt.Egentligen skrämmande. Jag är trött helt enkelt.. Walk a day in my shoes.. Det skulle inte gå, för många VET inte alls vad det innebär när ens barn agerar utåt. Ibland med våld och ofta med fula ord.Mycket skrik och gap, ständig misstro och att evigt tjatande från oss för att han ska göra vardagliga saker som för andra är självklara.. Inte så älskvärt va...? Neee men han är ett mycket älksvärt barn på många sätt och viss trots allt det där, det vet vi som känner honom bäst.

HA en fin dag där ute.
Kram