måndag 22 mars 2010

Hur irriterad kan man bli...?

Det undrar jag allt som oftast. Det eller den som retar mig till max är faktiskt Antons pappa. Kanske det inte är så underligt med tanke på allt som varit. Många år av livet som hade kunnat vara annorlunda.Med bara lite mera engagemang.Inte tillsammans men med det bästa för vårt barn främst. Men och andra sidan så hade jag inte varit här där jag är idag utan allt som hänt. Rik på erfarenheter och andra saker som man bär med sig i livets ryggsäck. Och så hade jag ju inte haft Världens bästa Hans och världens bästa lillhjärta Edvin..



Men jag kan ändå inte förstå hur man kan bete sig på det sätt som han gör. Har man ett barn så vill man väl för sjutton det bästa för barnet. Men det är som om han bara lånar sitt eget barn då och då. Inte ens med glädje ibland. Man måste bortse från sitt eget ego och sätta någon annan främst. Är jag helt fel ute eller..?
Om man inte kan klara det, vad gör man då...?
Ja jag har ensam vårdnad och det är inte så vanligt, men han skrev över den på mig när Anton var ca tre år. Jag klarade inte av att bråka så fort ett beslut skulle tas. Men om nu barnet har sin pappa i sitt hjärta och vill vara mer där. Vad gör man, jag vet inte. Det är som att stånga huvudet i väggen gång efter gång.
Hur förklarar man det till ett barn som inte kan förstå eller inte vill förstå. Som far illa av att ens få höra att det inte går.
Nä jag önskar att hans pappa en gång för alla växer upp, men det kommer nog aldrig att ske.

1 kommentar:

Okki sa...

Vet precis hur det är att försöka samarbeta med ett ex, som inte sätter barnens välmående på första plats. Men hoppas det löser sig.
Kram Okki