Vad säger man....!

Världen är som den är, elaka människor förblir elaka människor, liksom trångsynta människor förblir trångsynta. Avund och motvilja att klappa nån på axeln för nåt bra verkar inte finnas hos så många nu för tiden.

Jag ska köpa boken - Varför gråter inte Emma....?
Och jag klappar på axeln och tycker att det är fantastiskt att hon skrivit en bok om det som hänt henne och hennes älskade barn Max och Saga.
Det bästa hon kunde ha gjort, jag tycker det är så starkt.

Tomt...!

Trött leds och så tom inuti, ja ungefär så känner jag mig just nu. Har inte kommit till det stadiet då jag förmår mig vända allt till någonting positivt, men det kommer kanske sen. Hoppas jag iallafall. Men det finns nog en viss risk att det stoppas undan för att till sist brista och komma när måttet är rågat. Så leds, så leds. Orkar bara inte.
Det är en otroligt stark vilja i denna unge, hela tiden. Hans vilja, hans utbrott, hans skrikande, hans regler, hans sätt att göra saker på. Och dessa ständiga påhitt.
Var finns JAG i all denna röra,var finns min glädje och min energi till familjen..? ja jag vet inte just nu.

Lördagsmys...!

Vi har städat, fixat Edvin nya glasögon, handlat och så gjorde vi kyckling sallad till middag,jag åt till och med broccoli och brysselkål. Jag vänjer mig mer och mer vid smakerna, inte för att jag än tycker att det är jättegott. Men det gäller väl att komma på ett tillagnings sätt med smaker som man tycker är goda. I ugn med tomater och fisk tyckte jag det var skitgott härom dagen.
Nu ser vi på Kollo papporna och har lördags mys. Edvin skrattar så gott åt filmen, ju tröttare han blir desto mer skrattar han. *go prutten*

Nu dansar han. Lilla rock Edvin

Så trist...!

Grabbarna och jag är förkylda snoriga och eländiga. Jag vill bara ligga under en filt och få vara, men Edvin är ju pigg och vill leka och se film och allt som kommer honom för. Nu är han skitsur på mig för att jag rättade till en skruv i hans skruvdragare, näpp det dög inte, så nu är han i sitt rum och tycker jag är så dum och att allt är så eländigt. Hemska mamma va..?
Anton är uppe i sitt rum och kör bilspel. Han har varit lugn i två dagar nu och det är skönt som tusan. Jag har noll energi till att gorma just nu. Solen skiner där ute och det är ett par minus grader. Det ser så himla fint ut, skulle vilja gå ut. Den enda nackdelen med att solen skiner är nog att jag ser att det behövs städas här och det retar mig till tusen att jag faktiskt inte orkar. Känns lite som att man inte får sitta ner och bara vara, utan att tankarna far till allt som man borde göra

Nu är lillskrutten glad igen och mamma har fått en kram ;)

Frusen..!

Tråkigt väder, regn och rusk. Hela jag är frusen,is kalla fingrar som känns sega som toy.

Har inte så mycket att förtälja idag, mest bara hemma pyssel och vila som gäller. Ta det lugnt och inte behöva stressa mellan olika saker hela tiden. Njuta av att vara själv ett par timmar och bara vara jag.

Körlektionen igår gick rätt bra, trots att ja hade gummi kropp efter pilates passet innan. Gudars vad jag har träningsvärk idag. Men det är bra, då vet man att man gjort nåt bra.

Fick avboka afro passet ikväll för jag orkar inte när jag har förkylning i kroppen. Rackarns rethosta och små hängig. Kände under passet igår att jag inte borde varit där heller. Hjärtat hoppade oroväckande snabbt och hoppade överslag. Nåja jag tog det lite lugnare och pausade vissa moment.

Jag är ingen tränings fantast, men känner att ibland så måste man plåga sin kropp lite för att den ska må bra i slutändan och i framtiden. Men det är motigt att ta sig iväg.

Denna måndag...!

Kanske inte började så bra, Anton var på dåligt humör och ville inte alls ta till sig det man sa till honom. Ja jag tänder på alla cylindrar när han kallar mig fula ord som jag inte ens tänker upprepa idag. Men jag tål bara inte att man kallar nån sådana saker. ADHD eller inte, det ska inte ut ur nåns mun.
Han var på rätt okej humör när han cyklade iväg iallafall och det kanske kanske blir en bra dag i skolan idag. Vi får hoppas.

I går var vi en snabb sväng till Kalix, för att lämna över våra kvarvarande fiskar till syster yster och Ludvigs akvarium. Vi är lite leds på dem och så håller pumpen på att ge upp totalt, den låter så högt att man inte hör sina tankar när man sitter bredvid. Vi ska starta upp det igen senare när vi känner oss manade, Anton vill bara ha guld fiskar så det har vi lovat honom.
En snabbis till moster blev det också för att lämna lite kläder till Kjell om han ville ha dom.
Där fick jag mig dukar och gardiner som jag exakt vet var jag ska sätta dem, bara vi får färdigt allt vi ska fixa. *L*
Hämta Anton hos sin pappa och sedan järnet hem för jag hade träning, sprang in på inpuls med mindre än fem minuter till godo. Tur jag bytte om i bilen. ;)

Nu är det snart dags för mig att stänga strömmen till datorn och sätta mig med teori böckerna en stund.

God morgon hela världen..!

Nog för att jag var trött på morgonen, men jag kände mig ändå på glatt humör på nåt sätt. Det är ju fredag och det innebär helg. Wiiihoooo..!
Anton ska åka till Micke i helgen och det ska bli skönt att bara hinna andas lite. Långa djupa andetag.
Han for då med lätt sinne till skolan och var på ett jättebra humör, hoppas det håller i sig. Han har haft ett par jättebra dagar i skolan nu och det är så in i norden sköööönt..

Snart ska jag fara iväg till körskolan för min sista körlektion på EN hel månad *buhuu* Snacka om att dom är fullbokade. Kråk tjockt flera veckor fram. Det gäller att vara på hugget och kolla varje dag nu fram över. Jag hoppas på en massa avbokningar så jag kan få dessa körningar ;)
Lite pirr imagen har jag allt för nu är det ju lite snö på vägarna.
Hoppas på att få en fin och bra dag.

Så trött ibland.....!

Har ni märkt att ibland kan man prata med någon som egentligen inte lyssnar på det man säger..? Eller inte fattar det man säger. Vet inte om det är att personen inte vill eller bara skiter i det man säger. Jag kan bli galen av att prata med någon som gör att det känns som att man pratar till en vägg.
Finns inget jag hatar mer än det ibland. Man får så många trista tankar i huvudet och massor av funderingar. Känns konstigt eftersom jag alltid varit en människa som älskat att prata med mina vänner. Det har jag lätt för. Svårare har det varit med familjen, där har det nog hänt något som gör att jag har en blockering eller spärr till att vara pratsam. Men så kan det vara här i livet.

Idag har jag iallafall övningskört och det var skoj, utvecklande kanske man kan säga, det sker saker i livet av en eller annan anledning och man ser sina framsteg och potential ofta genom andras ögon. Men jag har så fantastiskt svårt att tro på att jag KAN och ÄR bra på saker och ting.. Vad det än gäller.

Ikväll ska jag på möte och efter det får vi se om jag stannar på gymmet, beror på hur jag känner just då. En timme iallafall, det har jag tid med, en billig investering för framtiden. Att ta sig tid att sköta om sin kropp och hälsa. En liten bit på väg har jag iallafall kommit, för sedan denna bild togs så har jag tappat fem kilo, några till och sen är det bra, jag har mitt mål klart. Sedan gäller det bara att hålla sig kvar där.

Burhan G - Tættere På Himlen Feat. Nik & Jay

Burhan G - Jeg Vil Ha' Dig For Mig Selv Feat Nik & Jay

Snart..!

Är halva nya golvet satt på plats. Jag längtar tills vi kan få flytta in saker och köpa lite nytt dit in. Tapeterna kommer snabbt upp sedan är det dags för fin pysslet. *jippi*
Efter det är det kontorets tur, bort med det gamla lekrummet. Eller gamla och gamla inget i huset är ju äldre än sex år snart. Konstigt hur leds man kan bli på tapeter och saker på bara dessa år. Jag längtar efter den där lukten av nytt hus. På sätt och vis skulle jag vilja sälja huset och flytta någon annan stans. Men ändå inte.

Sköna söndag..!

Sovit som en kratta, Edvin har sprattlat som en fisk och det har blåst som bara den ute. Vi skulle se Babas bilar igår men jag gav upp för den var då så dååålig. Bara Hans och Anton som såg hela.
Nu vill Edvin spela på bollibompa webben så det ska han få.
Hej svejs.

Declan Galbraith "Guardian Angel" German TV ARD 2007.12.01

Ny dag..!

Det är helg igen, veckorna går fort. Här lyser solen och blåsten har gett sig av. *hurra* Jag har en massa göromål som jag borde ta tag i, men jag känner inte riktigt för det. Vill att all min värk ska gå över så jag kan träna som jag ska. Inte allt kul att inte kunna göra det man vill. Men läkaren och sjukgymnast måste säga sitt innan jag öser på för mycket. Men sen så....! Iofs så kan jag köra mitt schema som jag har, men det känns inte så muntert när det gör ont. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka. Plus en massa körlektioner :) Teori plugg och en massa irritation hör också till. Jäklars så sur jag varit innan jag klarade mina 65 rätt av 70, nu måste jag bara få det att sitta på resten av testerna. Utan att jag blir galen ;)

Edvin kommer hem tidigare från dagis idag, han ville dit trots att jag erbjöd honom att var ledig *tokstollen* men han trivs så bra och det är så kul.

Anton var nöjd på morgonen han med *tack och lov* Bönade några gånger att jag skulle städa lite i hans rum, men det gör jag inte för Hans sa till honom igår att det var dagens *att göra* för honom. Tänk att han tror att jag ska göra det åt honom. *skrattar*

Om man kunde slå av strömbrytaren ibland...!

Slippa oroa sig, slippa funderingarna, slippa vara så arg hela tiden och bara kunna slappna av ett tag. Det vore väl för härligt. Inte för att jag vet hur jag ska lyckas med det. Jag slösar massor med energi på både skolan och BUP, och jag känner inte att jag har någonting ut av det, inte just nu iallafall. Skolsköterskan tjatar om att Anton ska äta ordentligt, vilket var ok då han magrade av medicinerna, nu är ju medicinerna inte rätt mer och då kommer hans hets ätar problem tillbaka. Han bara äter och äter. Vikten går stadigt upp. Och han bara mässar åt oss. Skolsköterskan säger att jag måste äta. Ja fine det måste han, men det vi serverar och det vi ger extra. Inte det han hamstrar i skåpen när vi inte ser, och sannerligen inte det han gömmer och äter sedan i sitt rum. Jag vill att han ska äta nyttig mat och frukt, men det lockar inte när mathysterin sätter fart. Jag vet att han inte kan rå för det, men det stör mig att jag ser att det börjat om igen och att dom segar med nya medicin doserna. Inte komma med vansinniga förslag om att ge hela dosen på morgonen, då skulle han ju vara skogstokig på skolan efter klockan elva. Dom VET ju att hans kropp gör sig av med medicinen snabbare än andra barn, redan efter fyra timmar är den första dosen ute ur kroppen.
Det tar evinerligheter att få tider till BUP också, månader får vi vänta varje gång, det blir liksom inte rätt när man ringer och vill ha hjälp nu....!

Sen klagar han att han får så mycket skäll på skolan, att ingen tror honom. Han upplever att dom andra får rätt hela tiden. En sak vet jag och det är att när andra barn är busiga så kan dom sedan stänga av det när det behövs, det kan inte Anton, han ser vad dom andra gör och hänger på, sedan när dom slutar fortsätter ju han efter som han inte kan stänga av. Då kommer skället och han får trots utbrott istället och ger igen med att reta upp alla. Då kommer mer konsekvenser och då stänger han in sig totalt och skiter i allt.
Vi får hela tiden säga åt honom att gå sin väg om någon säger nåt, strunta i det säger vi. Men det är inte så lätt och egentligen är det så jävla fel att nån ska få reta upp honom och sen ska han svälja allt istället för att explodera som ett barn av hans kaliber gör. Men det är ju det enda vi kan råda honom i dagsläget, han är stark och stor och när han blir arg då smäller det, på ett eller annat sätt, innan medicinen så kunde det hända att han gav nån en tjottablängare om dom sa nåt som var kränkande. Jag ser många barn i hans klass och runt om i skolan barn som smågruffar och knuffas med varandra eller små slåss, sen är saken ur världen. Dom tjaffsar lite. Är det Anton som gör nåt eller ger igen om nån tagit hans mössa etc etc, så springer dom och skvallrar på en gång och allt är sååå hemskt. Ja är så leds att jag blir tokig snart. Vet inte vad vi ska göra. Blir alla nöjda om vi låser in honom i sitt rum och kastar nyckeln...? Jag vet inte vad folk förväntar sig, vi gör det vi kan, vi pratar om rätt och fel hela tiden, och jag känner att vi inte kan göra mer än det vi gör.
Anton är faktiskt en väldigt snäll, omtänksam och givmild kille som mer och mer sällan får chansen att vara det. Ibland är han mer snäll och duktig än andra, det säger dom till och med i skolan. Han är alltid det snällaste och lugnaste när dom åker iväg någonstans och har alltid varit det. Och inte bara då.
När ska han få en riktig chans att blomstra och bli glad och trygg i sig själv egentligen.

Ja som sagt ibland så kunde det vara så skönt att bara slippa fundera och bara få vara ett tag.

Sånt gnäll.......!

Ja gnäll gnäll gnäll, det börjar kännas som en stor del av livet nu. Förpestar och förstör hela vardagen egentligen. Det som händer det händer, men måste det hända varje dag och vareviga gång man säger till. Ja men så klart, det triggar ju igång så totalt och sedan är allt mest skrik. Jag tänker att nog måste ungen tåla att man talar om vad han förväntas göra, saker som har legat ogjorda i flera dagar, veckor. Men se det gör han inte, det ska skrikas och gapas istället, hotas med hemskheter och annan skit som kommer ur munnen på honom.

Jag känner mig ständigt yr i huvudet, det är som en väldigt lååååång gratis tur med berg och dal bana, man kan inte kliva av hur mycket man än försöker.

Höll på att skriva att jag får väl skylla mig själv, men det är ju inte så. Det sitter liksom lite inpräntat i skallen att det skulle bero på uppfostran, eftersom man ständigt hört det från omvärlden under hans uppväxt. Det tar verkligen tid att sluta vara bitter på dessa människor som vräkt ur sig det mest dumma saker. Men till en ensamstående tycks EN DEL tro att man får vara hur ful i munnen som helst, anta saker som man inte vet ett piss om. Det kan ställa till en hel det bekymmer, både stora och små kan jag säga.
Jag kommer ihåg när vi fick brev från sociala att Jag och Antons pappa (som inte ens bodde i samma stad) skulle låta Anton vara ute sent på kvällar och få springa vind för våg, en hel del absurda saker stod i detta brev. Helt galet upprörd kom jag till socialen och fattade noll. Absolut inte någonting att bry sig om sa socialarbetaren efter en stunds pratande, det kändes så jäkla skönt att få upprättelse från just det stället. Jag vet att mitt barn är omhändertaget på bästa sätt,på många sätt bättre än en hel del andra barn. Så många timmar jag ägnat åt att sitta med i skolan och att åka dit när det behövts hjälp, och så många oändliga timmar vi ägnat åt att leta efter honom när han stuckit hemifrån eller tvingat honom försöka rätta till situationer han skött illa, eller varit elak etc,etc. Att vi varit medgörliga och VELAT få fram en utredning för att ta reda på vad som felade, när många andra bara sticker huvudet i sanden och förnekar sina barns svårigheter.
Tyvärr så kan jag kan lätt halka tillbaka och glömma att vi är bra när hårda dumma ord kommer fram.

Jag hade gärna haft ett (normalt) barn jag med. Men på många sätt så är ju vårt liv ett normalt liv för oss, vi har bara fått offra en del saker som andra inte måste. Vi har skrik, gap och mycket bråk i vår vardag, vi får ägna mycket tid till att bara TA oss iväg någonstans, även om det är på roliga saker. Kraften och energin är under minus sedan flera år tillbaka. Men det är som det är och det är vårt liv. Ett ändå fint och bra liv trots allt. Han kan ju inte rå för att han skulle födas med svårigheter och jag kunde ju inte rå för att mitt barn inte skulle vara som alla andra..