Mycket mera bitter och misstänksam. Är väldigt trött på att hela tiden få förhoppningar och önskningar grusade eller trampade på. Finns alltid *den eviga realisten* som pyser hål på nåt. Ibland vill man bara få drömma. Har nog alltid varit en drömmare och funderare, jag tar mig liksom fram på det viset. Ser ett litet ljus och hoppas på att det ska leda framåt. Men när spiralen bara leder neråt ellet bakåt så ger man på något sätt upp till slut. Man glider omkring och kan inte greppa tag i nåt som håller en uppe.
Ändå finns det glädje och lycka, så det är inte det att jag inte tycker om eller älskar mitt liv. Måste bara hitta det där speciella som gör att allt det tunga och trista flyr. Måste på något sätt göra upp med det förflutna och det som gör att jag låter folk trampa på mig. Och det som gör att jag inte känner mig vuxen och lika värd alla andra.
Nä vad trist det här blev då...! Blähäääää
Har i alla fall haft en fin fin fiiiin sommar; massor av sol och värme.
1 kommentar:
Vi i Diagnosland har ju fått några törnar genom åren, så det är kanske inte så konstigt att vi är lite misstänksamma och realistiska till och från. Oron inför skolan och framtiden för våra barn är osäkrare än för andra barn eftersom det är så beroende av andras välvilja och engagemang, speciellt i skolan.
Hoppas att HAN som snarkar timmerstockar kan sluta och att du kan hitta den där gnistan igen. För visst finns det glädje och lycka också i livet.
Kramar om gumman och det är kul att du är tillbaka. JAg har saknat dig :)
Lena
Skicka en kommentar