Aj...!

Kom hem från sjukhuset i förmiddags, Legat inne med Anton, han fick en kraftig allergi reaktion när han var hos en kompis och gosade med dennes söta kanin. Dom konstaterade att hans astma blivit sämre :( sedan hem och så på stan med bästa svärmor. Där pajjade ryggen och jag har ett helsike nu. Inget går. Inte sitta, ligga eller gå, gör ju ont bara jag böjer på huvudet. Jag viiilll inte ha ont.....! Känns som att jag måste kräkas och jag kan helt allvarligt säga att detta är en otrolig smärta som jag aldrig känt förr. Sitter just nu och funderar på hur jag ska kunna sova inatt, känns inte som att det kommer bli många timmars sömn.

Humöret från H- vete....!

Det verkar jag ha nu för tiden, jag är så trött och arg hela tiden. Och ack så leds på den här eviga skiten, en enda gång skulle jag gärna vilja att Antons käre far tog hand om allt så han får se med egna ögon vad det innebär. Men icke sa nicke sa Micke. Det gååååår ju rakt inte... Nä men vem fan tror han att han är egentligen...? Orkar inte ens spekulera i det just nu. Skulle helst av allt bara vilja marschera dit och ta honom i örat. Eller i bägge öronen och ruska om honom rejält. *elaka jag va?*

En otroligt tjurig och skrikig Anton här hemma och obstinat till tusen.

Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen. Ni som gnäller och har normala barn, ni har inte en susning, finns inte en chans att ni kan förstå hur det är. Det är bara så.

Motivation..!

Var finns den...? Har svårt att finna den. Måste få till den för att ta mig till skott.
Men det är rätt så tråkigt att ta sig på träning, shopping, mm När man ska göra det själv. Urtrist...! Nåja så är det när man har blankt på vänlistan i den här staden. Det kunde man ju nästan förutsätta när man flyttade för dryga sju år sedan. Och lämnade kvar alla sina vänner på hemmaplan ;)
Tar tid och kraft att skaffa nya man litar på och som tar till sig hur man har haft det och har det. Säg den som inte lägger benen på ryggen och springer efter ett utbrott från Anton.

Min energi är absolut inte vad den har varit, och det beror ju på dagsformen på Anton helt enkelt. Är han glad och nöjd så är allt bra, är han inte det så är allt botten, då är vi alla på uselt humör. Nu har han varit på knallskotts humör i flera dagar och man håller på att bli gråhårig på kuppen. Ingen mår bra av det och ingen är glad. Idag har iallafall Edvin varit ledig från dagis och bara myst på hemma med bara mig. Härligt. Nu ska vi gå ut en stund och rasta våra ben.

Samma samma...!

Samma saker dyker upp i tillvaron och stjäl energi i onödan, tex att Antons medicin inte var utskriven som lovat. Därmed stod vi utan en fredags eftermiddag.....????
Hur lätt är det att få tag i nån på Bup då...! Exakt...! Alldelens hopplöst... Min kära sambo fick ringa runt som en tätting för att försöka fixa det. När jag sedan ringer dit, veckan efter så låter dom så förvånade och kommer med ursäkter som jag tyvärr inte orkar lyssna på längre. Visst alla får fela ibland, men nu har det hänt ofta och då blir jag så leds och förbannad.
Nu ska jag till apoteket och jag hoppas innerligen att det finns medicin utskrivet, annars vet jag inte vad jag gör....!

Haft en okej morgon, försökt få Anton att lyssna och inte gå igång till 180 knyck så fort man öppnar munnen. Det gick väl si så där.
Edvin åkte med taxin i morse och det såg ut att gå bra, men han var nervös lillgubben. Farmor hämtar idag så han var ju såklart glad över det iallafall, jag ska iväg på ett möte vid 17 så då är hon snäll och är här med barnen medans.

???????

Jahapp kan man ha mindre att skriva om, eller rättare sagt lusten att skriva tryter lite, men så är det ju för de flesta då och då.
Vi håller på att göra om lite hemma i våra gamla sovrum, men det tar tid eftersom det kostar pengar såklart. Solen skiner som bara den och det är värsta sommarvärmen ute, hur härligt som helst. Anton har gått till skolan idag efter två dagar hemma med astma hosta och snuva. Edvin är hemma han med av samma orsak Han nyser och myser. *skrattar* Och äter vinbär....!
Jag borde gå mina trettio minuter varje dag, men det går ju inte när knäet bråkar, nog ska det vara jag till att ha otur. Men jag var till en bra läkare som sa att det var antingen så att minisken fått sig en snäll eller så har knäskålen rört sig utåt. Medicin och ta det lugnt med knäet till om två veckor då jag ska boka in en ny tid.
Så här sitter jag då i finvädret och vill inget annat än att ta en prommis, bara för att jag inte kan. *buhuuu*

Nåja jag får ju mysa med Edvin och så ska jag vädra lite säng kläder.

I morgon ska jag och barnen sova över hos mamma, Hans har whisky-provning och den blev hemma hos oss denna gång då dom inte hittade någon annan lokal.















Anton relaxar vid vattnet.

Hej och hå...!

Oj vad Tiden går.
Jag har i förra veckan varit med på Antons klassresa till Munkviken.
Vi åkte på måndagen och kom hem på eftermiddagen på torsdagen

Det var så roligt men samtidigt väldigt sorgligt att se sakerna som Anton har svårigheter med. Han har varit fantastiskt duktig på massa saker, trotsat sina rädslor och klättrat högt, paddlat kanot, deltagit med gruppen på en del saker som han inte annars är med på.
Men det krävdes en HEL del peppning och övertalning, jag var helt knäckt när jag kom hem, både fysiskt och psykiskt.
Anton älskar att vara vid vattnet, se havet och oändligheten i horisonten.
Han njöt i fulla drag.