lördag 21 augusti 2010

Leva i livet















Gör vi det..? Kan du ärligt säga att du lever ditt liv som du vill ha det, som du själv vill styra det..? Jag kan nog inte säga det helt fullt ut, även om jag nog kämpar med att kunna just det.
Man styrs så av andras tankar, blickar, fördomar,kommentarer etc,etc.
Det kommer så m
ycket i vägen som bromsar en att tänka och tycka som man själv vill. Egentligen så är det faktiskt ingen som tackar mig om jag lever och gör som andra vill hela tiden, dom skiter väl i vilket när dom stängt dörren efter sig på kvällen. Hur många av dom tänker verkligen på mig när kvällen faller på. Finns nog inte många efter den vägen som kommer ihåg mig då. SÅ..? Varför ska jag ändra mig hela tiden då, när det är jag som känner att jag inte är mig själv alls på det viset. Nä vi måste vara starka och tro på vår egen intuition, gå den vägen vi vill. Men jag vet att jag inte är den som trampar på folk för det, det kommer jag aldrig att bli. Men däremot är jag trött på att i snart 35 års tid måsta leva efter andras ord inom mig hela tiden. Jag glömmer inget...! Så är det bara.
Såra mig och jag kommer komma ihåg det.
Jag vill lära mina barn att vara starka i livet, men ändå står jag där och låter dem bli som jag.. Ta all skit. Att bli trampade på. Bara för att en som är starkare tycker sig ha rätt. Gång efter gång. Näää när ska jag börja se att jag kan fräsa till jag med, utan att sedan gå hem och grina för att jag gjort någon annan arg eller sur.Då har jag ju inte levt fullt ut, jag väjer ju undan, men minnena fa
stnar och orden glöms inte bort.



1 kommentar:

Mossi L sa...

Så är'e nog för de flesta av oss tyvärr. Jantelagen...heter det visst :/
Jag har äntligen efter över 40 år börjat lära mig att säga NEJ och inte mesa och att säga ifrån när jag tycker annat än nån annan så det är aldrig försent att börja :) Kör hårt!
Att man sen inte glömmer bort sårande ord och handlingar måste man lära sig att sätta längst in i medvetandet och stänga dörren för annars kommer det är förgöra en sakta inifrån. Tänka att det är synd om dem för det är deras egen förlust och sen öppnar jag den där dörren och kastar in skiten och sen stänger jag den HÅRT och inget låter jag krypa tillbaka. Då är det till att börja om från början igen. Det vill jag rakt inte ska hända för det är långt, tungt och tufft som fan att komma därhän. Lycka till på vägen och du vet var vi finns när du behöver oss, kramis :)