I går var vi på första simmningen med Edvin, det gick jättebra och han levde upp och log ända in i hjärtat när han lyckades flyta på rygg. Det var riktigt roligt att se glädjen i barnens ögon. Jag blir varm inombords och jag började tänka på när jag väntade Edvin, vilka drömmar och planer man hade för hans framtid. Vilka sporter han skulle komma att gilla och hur man skulle kanske slippa kämpa så hårt med allt. Att han skulle kanske få ett lite lättare vardag att leva än vad Anton har. Var väl ingen som trodde att han skulle drabbas av en hjärnsynskada, på min karta fanns det då inte. MEN nu blev det ju så och han kämpar på precis lika mycket som Anton. Jag vet att jag inte hade kunnat göra annorlunda för att förhindra att det blev så, men man tänker ändå ibland - tänk om....?? Men det är inget som hade kunnat bli annorlunda, Edvins skada kom till när vecken i hjärnan bildades.Det var inget som kunde ha förhindrat det, det kan drabba vem som helst. Nog om dettta för han är världens finaste och goaste unge och han kämpar på och övervinnar små hinder hela tiden. Jag tänker på hur många barn med CVI som tyvärr inte har lärt sig att tex cykla. Ja inte bara det, mycket är svårt att ens genomföra för dessa barn, kanske kan en del gå med mycket träning och envishet och en stor uppfinnings rikedom.. Bara en sån sak som att just cykla är fantastisk att Edvin klarar. Att han nu kommer över hinder får mig att tro och hoppas att han i vuxen ålder kommer vilja mer. Att han vågar ta sig för, att han är nyfiken att prova. Så länge han slipper möta motstånd från alla elaka och trångsynta tungor som finns på vår jord.
Många är dom och tyvärr så är det sånt/sådana som man måste försöka tränga bort från sitt liv för att inte bli tokig. Jag orkar bara inte med att det tex ska jämnföras och mätas i allt barnen gör. Tio olika sporter och se var han/hon är bra, titta var dom får kämpa för att bli så här bra och hur fantastiskt är inte det. etc etc
Jo det är bra och det är helt ok för mig.
MEN våra barn kämpar också, nästan alltid mer än dubbelt upp för att klara saker och ting. Plus att dom vet sina begränsningar och ofta får vara ledsna för att dom inte kan få prova olika saker som helt enkelt bara inte går att utföra mitt i all denna hets att vara en super stjärna på en gång.
Var finns alla dessa idrotter som bara är till för skojs skull. Att idrotta för att må bra både kroppsligt och själsligt. Jag bara undrar...???
Var finns den där medmäskligheten att ta hand om varandra, när har vuxna börjat med att vara taskiga och elaka. Och att vara det mot andras barn, det är bara nåt som jag inte klarar av. Att skälla ut andras barn till förmån hela tiden för sitt eget, utan att kolla fakta. Att inte kunna se saker från andra perspektiv. Att man kan faktiskt ibland ha fel. Att kunna ta tag i saker som händer lite pedagogiskt istället för att belägga med skam och skällsord. Och var finns den fina egenskapen att visa att alla duger vi precis som vi är. Tyvärr väljer vuxna (bort kompisar) åt sina barn nu för tiden för att dom inte *håller sig efter mallen* Eller som jag hörde nyss... Jo men Mitt barn gillar att göra det här........ Gör ditt det/ kan han/hon sånt....??? Som att man inte kan vara tillsammans för det...!!
Det är otroligt påfrestande psykiskt och jag stänger liksom av, jag orkar inte med att vara social, glad och sprudlande. Jag borde inte göra det, jag borde hålla huvudet högt och på ett sätt gör jag det, men tyvärr inte tillräckligt högt.. Jag är så innerligt trött på att behöva be om hjälp......!!!! Jag gör det ibland och det kanske inte alltid blir som man tänkt sig.... Att måsta böja sig och verkligen behöva den och den inte kommer,, det knäcker en...!!!
Alla konstiga ögonkast och blickar man ska ha på sig genom livet och allt skitsnack som uppstår är bara för mycket. Jag orkar inte med det. Jag finns här men jag får liksom inte upp dörren mer än på glänt..!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar