Konstigt att det kan rymmas så många fula ord i en liten kropp. Man blir helt mållös. Fast det värsta är väl att jag är snart van att han är så arg när han känner sig uppretad. Det känns ibland som vardagsmat att bli kallad kärring mm.
Och så VET man ju at han säger allt i stundens ingivelse, men det är inte rätt för det.
Det känns inte okej att man ska tassa på tå i sitt eget hem för att inte göra någonting som gör han arg.
Att veta att fler föräldrar har det på samma sätt skulle kanske kunna vara en tröst,, men det är det inte egentligen för det är ändå samma sak som händer gång på gång.
Fast man inte är det så känner man sig isolerad och ensammast i hela världen och det är inte kul.
Jag tycker att det som är tyngst är det att man tycker så otroligt synd om honom hela tiden, det kan inte vara roligt att må som han gör, vi kan ju inte förstå hur det känns heller.
Och så kan jag känna att folk inte förstår hur det är att leva i denna situation, det är så lätt för en annan att komma med kommentarer om hur vi hanterar saker och ting. Välkommen att gå en par dar i våra skor vill man bara skrika, då skulle ni minsann få se.
Sen kan man få höra också att dom inte fattar hur man orkar,, men hallå...? Har jag ett val kanske.. Detta är mitt barn och mitt liv. Jag är ju tvungen att orka, finns inget annat att göra. Man kan inte bara sluta orka,även om det känns så ibland.
Känns som att man sakta håller på att kvävas, inte så lätt att kunna bli frisk själv då. När man inte ser någon väg till att få luft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar