Ja men visst är det så. Bitterheten gnager i mig som ett huggmonster utan dess like. Varför varför vaaaarför...? Alltid dessa varför, sen kommer det fram alla dessa saker som man sväljer och stoppar undan längst bak. Locket liksom flyger av till slut. Varför i hela jävla helvete ska jag alltid välja att stoppa undan allt. Ständigt denna oviljan till konflikter. Foga sig hit och foga sig dit. Följa mallen och vara som alla andra. Bahhh det finns inga mallar som någon endaste människa måste följa eller passa in i. Alla föddes vi olika och vi kommer dö olika. Så är det bara.
Jag bara absolut hatar människor som måste vara bäst, ständigt störst, vackrast mest kunnig. Jag blir bara tyst, stänger av och låter ingen komma in på djupet. vad har dom liksom där att göra. Jag avskyr fjäsk och fjanteri och folk som bara är vänlig för att dom är nyfikna. Vet ni..? Jag lärde mig redan som liten att se genom sådant, jag läser av människor jag möter. Det påklistrade leendet och fjanteriet till röst gör att jag får gåshud. Var är innerligheten och värmen. Önskan till att andra ska få ha det bra, viljan att kämpa tillsammans för att göra saker bättre. Nå det var surkärringen i mig för nu, nu är det bara ta barnen i släptåg till sjukhuset där jag har möte. Hoppas bara surkärringen i mig följer med, det är där hon behövs bäst just nu. Barnen har jag mutat med glass ;) ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar