1-2-3-4-5.....!

Osv osv....... Inväntar att Antons medicin börjar verka, han är helt upp och ner. Sur och galen för att hans pappa är som han är. så får jag ta all skit, sen när han kommer till pappa så är allt så bra så, tills han sen ringer till mig och ber mig fråga pappa om han får stanna längre. Gahhhhhhh...! Att man som pappa kan säga nej det fattar jag inte, speciellt om man själv har haft dålig relation till sin pappa, och varit arg för det. Ändå gör han samma och skyller på att dom har liten lägenhet. En trea och Anton måste dela med sin lillasyster. Men när han kommer dit så sover pappa på soffan och lillasyster med sin mamma... VA.....? Låt ungarna dela rum, dom måste ju finna sig det liksom alla andra barn som gör så. Löjlig ursäkt till att Anton inte kan komma dit så ofta.
Jag orkar inte ens bli arg mer, har varit det allt för ofta nu och det är bara jag som mår dåligt av det. Det kommer så löjliga ursäkter och skit därifrån att jag inte ens orkar rabbla upp allt, men alltid är det mig det går ut över när jag ska medla mellan Anton och pappa, jag har ingen som helst lust med det mera.
Man kan inte ändra på en idiot.

Nu har han stått med Edvins el-gitarr och spelat oss i öronen hur länge som helst, skiter i vad man säger, bara flinar och kallar oss diverse fina ord. Edvin VET ju att det går över snart, men han gillar det ändå inte.
Jag blir bara helt jävla galet sur. Bara räkna ner och invänta lugnet som kommer snart. Det VET vi ju att det gör. Jag kan bara säga krasst att utan medicin hade inte livet fungerat alls. Man orkar inte med honom då, det finns inte på kartan. Han söndrar saker, grisar ner, skriker och slåss, sitter inte stilla en sekund.

Tur att mediciner finns, han är då en helt annan människa, som en omvänd hand kan man säga. Snäll och duktig för det mesta. =) =)

Nä nu har jag klagar färdigt, ska städa upp efter virvelvindens framfart, han har lugnat sig och gått till sitt rum..