onsdag 13 oktober 2010
söndag 10 oktober 2010
Snart..!
Är halva nya golvet satt på plats. Jag längtar tills vi kan få flytta in saker och köpa lite nytt dit in. Tapeterna kommer snabbt upp sedan är det dags för fin pysslet. *jippi*
Efter det är det kontorets tur, bort med det gamla lekrummet. Eller gamla och gamla inget i huset är ju äldre än sex år snart. Konstigt hur leds man kan bli på tapeter och saker på bara dessa år. Jag längtar efter den där lukten av nytt hus. På sätt och vis skulle jag vilja sälja huset och flytta någon annan stans. Men ändå inte.
Efter det är det kontorets tur, bort med det gamla lekrummet. Eller gamla och gamla inget i huset är ju äldre än sex år snart. Konstigt hur leds man kan bli på tapeter och saker på bara dessa år. Jag längtar efter den där lukten av nytt hus. På sätt och vis skulle jag vilja sälja huset och flytta någon annan stans. Men ändå inte.
Sköna söndag..!
Sovit som en kratta, Edvin har sprattlat som en fisk och det har blåst som bara den ute. Vi skulle se Babas bilar igår men jag gav upp för den var då så dååålig. Bara Hans och Anton som såg hela.
Nu vill Edvin spela på bollibompa webben så det ska han få.
Hej svejs.
Nu vill Edvin spela på bollibompa webben så det ska han få.
Hej svejs.
fredag 8 oktober 2010
Ny dag..!
Det är helg igen, veckorna går fort. Här lyser solen och blåsten har gett sig av. *hurra* Jag har en massa göromål som jag borde ta tag i, men jag känner inte riktigt för det. Vill att all min värk ska gå över så jag kan träna som jag ska. Inte allt kul att inte kunna göra det man vill. Men läkaren och sjukgymnast måste säga sitt innan jag öser på för mycket. Men sen så....! Iofs så kan jag köra mitt schema som jag har, men det känns inte så muntert när det gör ont. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka. Plus en massa körlektioner :) Teori plugg och en massa irritation hör också till. Jäklars så sur jag varit innan jag klarade mina 65 rätt av 70, nu måste jag bara få det att sitta på resten av testerna. Utan att jag blir galen ;)
Edvin kommer hem tidigare från dagis idag, han ville dit trots att jag erbjöd honom att var ledig *tokstollen* men han trivs så bra och det är så kul.
Anton var nöjd på morgonen han med *tack och lov* Bönade några gånger att jag skulle städa lite i hans rum, men det gör jag inte för Hans sa till honom igår att det var dagens *att göra* för honom. Tänk att han tror att jag ska göra det åt honom. *skrattar*
Edvin kommer hem tidigare från dagis idag, han ville dit trots att jag erbjöd honom att var ledig *tokstollen* men han trivs så bra och det är så kul.
Anton var nöjd på morgonen han med *tack och lov* Bönade några gånger att jag skulle städa lite i hans rum, men det gör jag inte för Hans sa till honom igår att det var dagens *att göra* för honom. Tänk att han tror att jag ska göra det åt honom. *skrattar*
torsdag 7 oktober 2010
Om man kunde slå av strömbrytaren ibland...!
Slippa oroa sig, slippa funderingarna, slippa vara så arg hela tiden och bara kunna slappna av ett tag. Det vore väl för härligt. Inte för att jag vet hur jag ska lyckas med det. Jag slösar massor med energi på både skolan och BUP, och jag känner inte att jag har någonting ut av det, inte just nu iallafall. Skolsköterskan tjatar om att Anton ska äta ordentligt, vilket var ok då han magrade av medicinerna, nu är ju medicinerna inte rätt mer och då kommer hans hets ätar problem tillbaka. Han bara äter och äter. Vikten går stadigt upp. Och han bara mässar åt oss. Skolsköterskan säger att jag måste äta. Ja fine det måste han, men det vi serverar och det vi ger extra. Inte det han hamstrar i skåpen när vi inte ser, och sannerligen inte det han gömmer och äter sedan i sitt rum. Jag vill att han ska äta nyttig mat och frukt, men det lockar inte när mathysterin sätter fart. Jag vet att han inte kan rå för det, men det stör mig att jag ser att det börjat om igen och att dom segar med nya medicin doserna. Inte komma med vansinniga förslag om att ge hela dosen på morgonen, då skulle han ju vara skogstokig på skolan efter klockan elva. Dom VET ju att hans kropp gör sig av med medicinen snabbare än andra barn, redan efter fyra timmar är den första dosen ute ur kroppen.
Det tar evinerligheter att få tider till BUP också, månader får vi vänta varje gång, det blir liksom inte rätt när man ringer och vill ha hjälp nu....!
Sen klagar han att han får så mycket skäll på skolan, att ingen tror honom. Han upplever att dom andra får rätt hela tiden. En sak vet jag och det är att när andra barn är busiga så kan dom sedan stänga av det när det behövs, det kan inte Anton, han ser vad dom andra gör och hänger på, sedan när dom slutar fortsätter ju han efter som han inte kan stänga av. Då kommer skället och han får trots utbrott istället och ger igen med att reta upp alla. Då kommer mer konsekvenser och då stänger han in sig totalt och skiter i allt.
Vi får hela tiden säga åt honom att gå sin väg om någon säger nåt, strunta i det säger vi. Men det är inte så lätt och egentligen är det så jävla fel att nån ska få reta upp honom och sen ska han svälja allt istället för att explodera som ett barn av hans kaliber gör. Men det är ju det enda vi kan råda honom i dagsläget, han är stark och stor och när han blir arg då smäller det, på ett eller annat sätt, innan medicinen så kunde det hända att han gav nån en tjottablängare om dom sa nåt som var kränkande. Jag ser många barn i hans klass och runt om i skolan barn som smågruffar och knuffas med varandra eller små slåss, sen är saken ur världen. Dom tjaffsar lite. Är det Anton som gör nåt eller ger igen om nån tagit hans mössa etc etc, så springer dom och skvallrar på en gång och allt är sååå hemskt. Ja är så leds att jag blir tokig snart. Vet inte vad vi ska göra. Blir alla nöjda om vi låser in honom i sitt rum och kastar nyckeln...? Jag vet inte vad folk förväntar sig, vi gör det vi kan, vi pratar om rätt och fel hela tiden, och jag känner att vi inte kan göra mer än det vi gör.
Anton är faktiskt en väldigt snäll, omtänksam och givmild kille som mer och mer sällan får chansen att vara det. Ibland är han mer snäll och duktig än andra, det säger dom till och med i skolan. Han är alltid det snällaste och lugnaste när dom åker iväg någonstans och har alltid varit det. Och inte bara då.
När ska han få en riktig chans att blomstra och bli glad och trygg i sig själv egentligen.
Ja som sagt ibland så kunde det vara så skönt att bara slippa fundera och bara få vara ett tag.
Det tar evinerligheter att få tider till BUP också, månader får vi vänta varje gång, det blir liksom inte rätt när man ringer och vill ha hjälp nu....!
Sen klagar han att han får så mycket skäll på skolan, att ingen tror honom. Han upplever att dom andra får rätt hela tiden. En sak vet jag och det är att när andra barn är busiga så kan dom sedan stänga av det när det behövs, det kan inte Anton, han ser vad dom andra gör och hänger på, sedan när dom slutar fortsätter ju han efter som han inte kan stänga av. Då kommer skället och han får trots utbrott istället och ger igen med att reta upp alla. Då kommer mer konsekvenser och då stänger han in sig totalt och skiter i allt.
Vi får hela tiden säga åt honom att gå sin väg om någon säger nåt, strunta i det säger vi. Men det är inte så lätt och egentligen är det så jävla fel att nån ska få reta upp honom och sen ska han svälja allt istället för att explodera som ett barn av hans kaliber gör. Men det är ju det enda vi kan råda honom i dagsläget, han är stark och stor och när han blir arg då smäller det, på ett eller annat sätt, innan medicinen så kunde det hända att han gav nån en tjottablängare om dom sa nåt som var kränkande. Jag ser många barn i hans klass och runt om i skolan barn som smågruffar och knuffas med varandra eller små slåss, sen är saken ur världen. Dom tjaffsar lite. Är det Anton som gör nåt eller ger igen om nån tagit hans mössa etc etc, så springer dom och skvallrar på en gång och allt är sååå hemskt. Ja är så leds att jag blir tokig snart. Vet inte vad vi ska göra. Blir alla nöjda om vi låser in honom i sitt rum och kastar nyckeln...? Jag vet inte vad folk förväntar sig, vi gör det vi kan, vi pratar om rätt och fel hela tiden, och jag känner att vi inte kan göra mer än det vi gör.
Anton är faktiskt en väldigt snäll, omtänksam och givmild kille som mer och mer sällan får chansen att vara det. Ibland är han mer snäll och duktig än andra, det säger dom till och med i skolan. Han är alltid det snällaste och lugnaste när dom åker iväg någonstans och har alltid varit det. Och inte bara då.
När ska han få en riktig chans att blomstra och bli glad och trygg i sig själv egentligen.
Ja som sagt ibland så kunde det vara så skönt att bara slippa fundera och bara få vara ett tag.
onsdag 6 oktober 2010
Sånt gnäll.......!
Ja gnäll gnäll gnäll, det börjar kännas som en stor del av livet nu. Förpestar och förstör hela vardagen egentligen. Det som händer det händer, men måste det hända varje dag och vareviga gång man säger till. Ja men så klart, det triggar ju igång så totalt och sedan är allt mest skrik. Jag tänker att nog måste ungen tåla att man talar om vad han förväntas göra, saker som har legat ogjorda i flera dagar, veckor. Men se det gör han inte, det ska skrikas och gapas istället, hotas med hemskheter och annan skit som kommer ur munnen på honom.
Jag känner mig ständigt yr i huvudet, det är som en väldigt lååååång gratis tur med berg och dal bana, man kan inte kliva av hur mycket man än försöker.
Höll på att skriva att jag får väl skylla mig själv, men det är ju inte så. Det sitter liksom lite inpräntat i skallen att det skulle bero på uppfostran, eftersom man ständigt hört det från omvärlden under hans uppväxt. Det tar verkligen tid att sluta vara bitter på dessa människor som vräkt ur sig det mest dumma saker. Men till en ensamstående tycks EN DEL tro att man får vara hur ful i munnen som helst, anta saker som man inte vet ett piss om. Det kan ställa till en hel det bekymmer, både stora och små kan jag säga.
Jag kommer ihåg när vi fick brev från sociala att Jag och Antons pappa (som inte ens bodde i samma stad) skulle låta Anton vara ute sent på kvällar och få springa vind för våg, en hel del absurda saker stod i detta brev. Helt galet upprörd kom jag till socialen och fattade noll. Absolut inte någonting att bry sig om sa socialarbetaren efter en stunds pratande, det kändes så jäkla skönt att få upprättelse från just det stället. Jag vet att mitt barn är omhändertaget på bästa sätt,på många sätt bättre än en hel del andra barn. Så många timmar jag ägnat åt att sitta med i skolan och att åka dit när det behövts hjälp, och så många oändliga timmar vi ägnat åt att leta efter honom när han stuckit hemifrån eller tvingat honom försöka rätta till situationer han skött illa, eller varit elak etc,etc. Att vi varit medgörliga och VELAT få fram en utredning för att ta reda på vad som felade, när många andra bara sticker huvudet i sanden och förnekar sina barns svårigheter.
Tyvärr så kan jag kan lätt halka tillbaka och glömma att vi är bra när hårda dumma ord kommer fram.
Jag hade gärna haft ett (normalt) barn jag med. Men på många sätt så är ju vårt liv ett normalt liv för oss, vi har bara fått offra en del saker som andra inte måste. Vi har skrik, gap och mycket bråk i vår vardag, vi får ägna mycket tid till att bara TA oss iväg någonstans, även om det är på roliga saker. Kraften och energin är under minus sedan flera år tillbaka. Men det är som det är och det är vårt liv. Ett ändå fint och bra liv trots allt. Han kan ju inte rå för att han skulle födas med svårigheter och jag kunde ju inte rå för att mitt barn inte skulle vara som alla andra..
Jag känner mig ständigt yr i huvudet, det är som en väldigt lååååång gratis tur med berg och dal bana, man kan inte kliva av hur mycket man än försöker.
Höll på att skriva att jag får väl skylla mig själv, men det är ju inte så. Det sitter liksom lite inpräntat i skallen att det skulle bero på uppfostran, eftersom man ständigt hört det från omvärlden under hans uppväxt. Det tar verkligen tid att sluta vara bitter på dessa människor som vräkt ur sig det mest dumma saker. Men till en ensamstående tycks EN DEL tro att man får vara hur ful i munnen som helst, anta saker som man inte vet ett piss om. Det kan ställa till en hel det bekymmer, både stora och små kan jag säga.
Jag kommer ihåg när vi fick brev från sociala att Jag och Antons pappa (som inte ens bodde i samma stad) skulle låta Anton vara ute sent på kvällar och få springa vind för våg, en hel del absurda saker stod i detta brev. Helt galet upprörd kom jag till socialen och fattade noll. Absolut inte någonting att bry sig om sa socialarbetaren efter en stunds pratande, det kändes så jäkla skönt att få upprättelse från just det stället. Jag vet att mitt barn är omhändertaget på bästa sätt,på många sätt bättre än en hel del andra barn. Så många timmar jag ägnat åt att sitta med i skolan och att åka dit när det behövts hjälp, och så många oändliga timmar vi ägnat åt att leta efter honom när han stuckit hemifrån eller tvingat honom försöka rätta till situationer han skött illa, eller varit elak etc,etc. Att vi varit medgörliga och VELAT få fram en utredning för att ta reda på vad som felade, när många andra bara sticker huvudet i sanden och förnekar sina barns svårigheter.
Tyvärr så kan jag kan lätt halka tillbaka och glömma att vi är bra när hårda dumma ord kommer fram.
Jag hade gärna haft ett (normalt) barn jag med. Men på många sätt så är ju vårt liv ett normalt liv för oss, vi har bara fått offra en del saker som andra inte måste. Vi har skrik, gap och mycket bråk i vår vardag, vi får ägna mycket tid till att bara TA oss iväg någonstans, även om det är på roliga saker. Kraften och energin är under minus sedan flera år tillbaka. Men det är som det är och det är vårt liv. Ett ändå fint och bra liv trots allt. Han kan ju inte rå för att han skulle födas med svårigheter och jag kunde ju inte rå för att mitt barn inte skulle vara som alla andra..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)