Ja nu är vi då hemma igen efter semestern till Bahia Feliz Gran Canaria. Härligt men så redo för en sån strapats var jag kanske inte. Jag hatar verkligen att flyga, får sån dödsångest att det är rent plågsamt. Inte alls roligt någonstans att sitta och hålla tummarna i nästan sju timmar. Verkligen SÅ fantastiskt skönt att vara hemma igen. Barnen klarade flygningen med bravur måste jag säga. Hur duktiga som helst, särskilt Anton som jag trodde skulle flippa ur helt och hållet. Men icke sa nicke.Han till och med visste exakt varför nedslaget på landningen blev som det blev... Alla fakta rakt av. Det ni :)
Nu lunkar livet vidare här hemma, jobb och skola. Faktiskt så var det en väldigt glad Anton som klev upp och for med taxin i morse. Han har längtat till skolan??? Hör och häpna!!!!!!!! Livet rullar på för honom och jag vet inte vilka val som kommer göras framöver med gymnasiet. Det finns liksom inte så många val eftersom det känns lite väl oöverstigligt att läsa om allt från sjuan och uppåt. Det är så jäkla orättvist att det blivit så här. Varför ska man tvingas in i särskola för att man blivit fel behandlad från dagis, skola och framför allt från BUP måste jag säga. All fokus har bara varit på medicinering och inte på hur livet går annars. Den spärren jag tjatat om i alla år, den som låser allt. Varför har ingen hjälpt till med att lösa det. Det är så märkligt att folk sitter och lyfter löner som så kallade experter när dom inte "expertar" någonting alls. Inte i alla fall för oss. I stället får Anton lida genom att begränsas i sina livsval. Fy fan säger jag bara. att prata och lova saker, det är människor bra på. Men att verkligen göra nåt, det verkar svårare. Om dom ändå verkligen lyssnat på mig från första början, då hade vi kanske inte behövt vara här nu. Anton är så otroligt smart och skärpt att han hade kunnat glänsa i skolan. *LÄTT* Men får man aldrig komma till sin rätt eller få det man behöver så är det inte så lätt. Men att han inte hör hemma på särskola är alla rörande överens om, även om vissa beslutsfattare inte kan se bortom sina egna skrivbord och inse att dom gjort fel, istället för att stoppa huvudet under armen.....
Ibland ser jag gamla elever som han gått med och jag kan känna en viss sorg att han inte har samma chanser i livet som dem och att han är så utanför allt, men jag kan också vända det. Han far inte omkring som ett jehu och gör skitsaker, eller beter sig på ett sätt som man bara gör när man vill verka vara nåt man inte är. Jag ser dom tjuvröka och söndra saker. Leva rövare och allmänt störa andra.. Då kommer alla dessa föräldra ansikten fram som alltid hävdat att deras barn är såna änglar....!! Jojjo!!!
Man ska inte kasta sten på andra. Tänk så många gånger vi fått skit för saker som inte gjorts.
Jag hoppas verkligen att han får sin chans i livet och kan gå förbi alla dessa med huvudet högt.
Jag hoppas han kommer att ha lättare att glömma och förlåta än vad jag har.
